3 januari
Tjena Dagbok.
Idag träffade jag Linda. Journalisten. Hon var trevlig, lite ung och oerfaren kanske. Hade förväntat mig att det skulle vara en äldre dam eftersom det är Familjesidan. Kanske börjar jag bara bli lika fördomsfull som mamma och pappa.
Hur som helst, hon ville att jag skulle berätta om mitt liv och det är inte helt lätt. Jag är inte van vid det. I alla fall inte vid att vara ärlig.
Det är egentligen bara för Tommy som jag berättar allt, eftersom han förstår hur jag har det. Eller nästan i alla fall, han har ju kommit över sina faderskomplikationer. Vilket beror på att hans pappa inte är lika rik som min och inte heller lika jobbig.
Okej, intervjun. Jag var faktiskt nervös när jag väntade på henne på Espresso House på Bruksgatan. Och jag blev ännu mer nervös när hon ringde och berättade att hon väntade på mig – på Espresso House på Kullagatan.
”Ska jag komma eller ska du?” frågade hon och redan där visste jag inte vad jag skulle säga.
”Eh”, var allt jag fick ur mig.
Nu måste jag pausa och fundera. Ska jag skriva med citattecken i den här dagboken? Jag har sett att i tidningarna använder de talstreck. Vänta lite så ska jag titta i några böcker. Varför skriver jag vänta, förresten? Det blir ju ändå som ett klipp, det går på nolltid. Jag ska försöka undvika det framöver, du får ha lite tålamod eftersom jag inte har skrivit dagbok på väldigt många år.
Tillbaka igen. Det finns tydligen inga regler för böcker, en del använder talstreck och en del använder citattecken. Så jag måste välja själv. Precis som Linda tvingade mig att göra tidigare idag. Men hon valde faktiskt åt mig, sa att hon skulle komma till Bruksgatan och tryckte bort mig innan jag hade hunnit säga ”vi ses”. Kanske det är bättre med citattecken ändå, jag googlade precis och det var någon som påstod att talstreck bara används i barnböcker. Och det här är ingen barnbok. Det kommer garanterat att finnas sexscener i den. Hoppas jag verkligen i alla fall.
Jag och Linda hade inte sex idag. Det var inte ens nära. Jag tänkte inte ens på det förrän nu när jag kom in på det här villospåret.
Intervjun gick sådär. Hon frågade om var jag gått i skolan och jag berättade att jag växt upp i Ramlösa med min mamma och pappa. Och jag behövde inte berätta vad de jobbade med, vilket fick mig att slappna av lite. Det var en av de saker som jag varit nervös för, att hon skulle börja fråga om pappa och hur det var att växa upp med en pappa som var världsberömd författare.
Men pappa var ju inte berömd då, när jag var liten. Hur som helst så frågade hon inte om det utan bara om mig hela tiden. Vilket är logiskt eftersom hennes story är jag och min stundande femtioårsdag.
Jag berättade att jag gick på gymnasiet i Helsingborg. Tycho Brahe-skolan. Det visade sig att hon inte var från Helsingborg utan Ystad så hon hade förstås ingen koll på vilka gymnasieskolor som finns i stan. Det har inte jag heller, jag vet bara att Nicolaiskolan inte är en skola längre utan ett kontorshotell.
”Och efter gymnasiet, läste du vidare?” frågade hon och tittade upp från blocket. Hennes blick var sådär utforskande, som om hon såg rakt igenom mig. Det var då jag visste att jag var tvungen att tala sanning. I alla fall lite.
”Ja, men inte direkt. Jag tänkte att jag skulle jobba ett år först”, sa jag.
”Aha, vad blev ditt första jobb?”
”Jag sökte faktiskt flera jobb på Helsingborgs Dagblad, som sommarvikarie.”
”Jaha, som journalist?” frågade Linda.
”Ja, det fanns flera vikariat bland annat på sportredaktionen och kulturredaktionen. Jag sökte alla lediga jobb”, sa jag och var på vippen att säga att pappa hade jobbat som journalist, men den här artikeln ska inte handla om honom.
”Fick du något vikariat då?”
”Ja.”
”Sporten, Kulturen eller Allmänna?” frågade Linda med ett bländvitt leende och glimten i ögat. Där kändes det som om vi connectade, som journalistkollegor med något gemensamt.
”Nej, tidningsbud. Jag hade ju inte någon journalistutbildning. Och det hade alla andra som sökte tydligen, jag kom inte ens på intervju”, sa jag helt ärligt.
”Jaha, så ditt första jobb var som tidningsbud?” frågade hon med tydlig besvikelse i rösten. Hon om någon borde väl respektera tidningsbuden? Utan dem hade folk inte fått några nyheter. I alla fall inte på den tiden, nu finns ju internet och tidningsbuden delar tydligen ut lika många ehandelspaket som papperstidningar.
”Japp. Fyra veckor med cykeln. Men det motiverade mig att söka in till Journalistlinjen”, sa jag.
”Vad kul, kom du in direkt?”
”Nej. Jag tog ett sabbatsår först och … läste en del på egen hand och funderade över vad jag ville. Men året efter sökte jag.”
”Och kom in?”
”Nej. Jag var på reservlistan, tror jag. Minns inte. Men jag insåg att det var väldigt tuff konkurrens och mycket tillfälligheter eftersom mina betyg inte var så höga. Och på den tiden krävdes det nästan fem och noll för att komma in.”
”Fem och noll?”
Linda var eller är säkert tjugo år yngre än mig. Uppenbarligen har hon inte upplevt betygsskalan ett till fem. Vi pratade flera minuter om det där och hon skrattade när jag förklarade hur svårt det var att få femmor och hon sa någonting om MVG. Eller om det var nu som de hade den betygsskalan. Hon hade i alla fall gått ut med högsta betyg, pluggat språk och kommunikation i Lund och därefter läst den där journalistlinjen i Skurup.
Så jag tvingades erkänna att jag inte läst någon journalistutbildning i Sverige. Men jag berättade att jag istället sökte in till en på Hawaii och det tyckte hon var väldigt spännande.
”Åh, det låter härligt. Om jag hade fått välja mellan Honolulu och Lund hade jag självklart valt beachen”, sa Linda.
”Stränderna i Lund imponerar inte på någon”, sa jag och när hon skrattade kände jag att jag verkligen hade lyckats formulera mig. Kanske kan hon använda det i artikeln? Fast den ska ju handla om mig, inte om Linda.
Men sedan ställde hon den kritiska frågan, nästan som om hon var grävande journalist och inte skrev födelsedagsporträtt för familjesidan.
”Men det måste ha varit dyrt att plugga där, hur hade du råd? Får man ens CSN för det?”
Här hade jag ju ett val, att fortsätta berätta sanningen eller att börja ljuga. Eftersom artikeln inte ska handla om pappa var jag tvungen att dra en vit lögn.
”Jag fick ett … scholarship, du vet stipendium.”
”Jaha, för att du var duktig på språk eller sport?”
Här höll jag på att göra bort mig. Jag lovar, det var inte långt borta att jag sa att jag fått ett hockeystipendium. Men det hade varit hur lätt som helst att kolla att jag inte alls var så bra i hockey. Tror jag i alla fall, det finns i och för sig en hel del hockeyspelare som åker över och spelar collegehockey utan att komma tillbaka som elitspelare.
Men jag är ganska säker på att det inte fanns något hockeylag på University of Hawaii at Manoa. Jag var tvungen att googla nu när jag sitter här och skriver. Och nej, det finns inget hockeylag i staten Hawaii även om de har en ishall. Det verkar vara på min nivå faktiskt, typ hockeybockey.
Så jag svarade istället med en riktig lögn:
”Jag skrev en uppsats som de gillade. Kanske de behövde kvotera in någon svensk?”
Linda skrattade. Och jag berättade att jag läste lite olika kurser på Hawaii och lärde mig surfa.
Nej, nu ropar mamma att det är middag. Jag får fortsätta senare, eller så får jag berätta om intervjun imorgon. Kan man göra så i en dagbok, berätta om saker på fel dag? Det måste man väl kunna, jag har ju på sätt och vis skrivit om sådant som hände för snart trettio år sedan. Det som jag berättade för Linda.
Det får bli en cliffhanger. Jag tycker det luktar bacon där nerifrån.