Alex Jonzon öppnade ytterdörren till radhuset på Fredriksdal och stirrade in i en vägg av flyttlådor. Han klev över tröskeln och krånglade sig förbi kartongerna. Den där förbannade flytten. Han hade ju tänkt undvika den genom att dra iväg utomlands och lira innebandy. Han skulle bli tvungen att flytta med såklart, han hade redan börjat fylla sina egna flyttlådor. Det spelade ingen roll vad han tyckte. Flyttlådorna skulle förbli ouppackade, han tänkte inte bo där nu. Helst aldrig.
“Var det ett bra möte?” frågade Mamma från köket.
“Ja”, svarade Alex och skyndade förbi och flydde in i badrummet.
“Vi äter om fem minuter”, ropade Mamma.
Alex ställde sig nära spegeln och granskade kinden. Han letade fram sårsprit och en rund bomullsgrej som han dränkte i vätska. Sedan tryckte han den mot såret. Det blödde knappt längre. Men det syntes tydligt.
Han såg sig omkring och tänkte desperat. Ett plåster skulle bara dra ännu mer uppmärksamhet till sig. Han öppnade badrumsskåpet och sökte av hyllorna. Han kunde förstås sminka över såret. Men, nej. Han visste vad han var tvungen att göra.
För att undvika frågor om såret, smällde han igen dörren till underskåpet så hårt han kunde och skrek högt. Någon minut senare knackade Mamma på dörren och undrade om han hade slagit sig.
“Det är ingen fara. Jag reste mig och råkade slå i skåpet”, sa Alex.
“Ska jag titta?” frågade hon genom dörren.
“Nej, jag klarar det. Se till att du inte bränner köttfärssåsen istället”, sa Alex högt och studerade såret i spegeln.
Hon köpte hans lögn, ville titta på såret när han kom ut i köket men han viftade bort henne.
“Hur gick det med skåpet, det blev inga märken väl? Och du torkade väl bort blodet?” frågade Marco.
Alex stirrade tillbaka och suckade ljudligt innan han svarade.
“Jag tror det lossnade en flisa och det är blod över hela väggen. Men du har väl ändå beställt flyttstädning”, sa Alex.
“Jag bara skojade. Det syns inte så mycket, vi får hoppas att det inte blir ett blåmärke”, sa Marco.
Mammas nya kille var sju år äldre än henne men försökte verka yngre än henne. Det gick sådär. Ibland kunde han vara kul och schysst. Men ibland var han bara otroligt dryg. Dessutom hade han två egna tonåringar från ett tidigare förhållande som Marco vid ett tillfälle kallat för Alex nya småsyskon. Men då hade Alex tänt till och skrikit åt Marco att “hans jävla ungar inte var släkt med honom”. Mamma ville tvinga honom att be om ursäkt men Marco hade faktiskt sagt att det inte var någon fara och istället själv sagt förlåt. Alex kunde inte riktigt bestämma sig för om det innebar att Marco var en mes eller hade ryggrad.
“Alex, kan du inte berätta mer om hur det går med laget? Var det King Kong ni skulle heta?” frågade Mamma.
“Kings. Helsingborg Kings. Hur många gånger har jag sagt det?”
“Okej, förlåt. Det är så mycket att tänka på med din student och flytten och allt som ska bli klart på jobbet innan semestern. Men hur går det, är det bestämt när ni ska åka?” frågade Mamma.
Det gjorde ont i magen. Men Alex gjorde som med såret i ansiktet. Han ljög. Berättade att de letade efter resor och billigt boende i Stockholm för att kunna åka upp och kvala in till den första turneringen. Han tänkte inte berätta att resten av laget hade svikit honom. Till och med Gabriel. Det ärkesvinet.
“Det blir tufft förstås, men jag tycker att vi borde kunna vinna några matcher i kvalturneringen i alla fall. Vi får se det som träningsmatcher”, fortsatte Alex samtidigt som han försökte komma på en trovärdig historia.
“Ni har väl sett till att ordna med försäkringar och sånt? Olycksfall och reseförsäkring. Jag vet inte hur mycket hemförsäkringen täcker, men jag kan kolla det imorgon. Nu när ni flyttar in hos mig så blir det ju min hemförsäkring …” sa Marco.
“Man betalar en licensavgift där det ingår försäkringar som täcker allt sånt. Touren har tänkt på det”, avbröt Alex.
“Okej, vad bra. Har ni fått tag på någon … vuxen som kan hjälpa till och vara lagledare? Som kan sköta hotellbokningar och resor och allt sånt. Och passar era väskor”, sa Mamma.
“Jag tror att … någon kusin till … Felix skulle ställa upp”, sa Alex och tänkte intensivt på vilka spelares föräldrar som Mamma faktiskt kände.
“Felix Hildebrandt, det är väl Görans grabb? De bor på vår gata, vad kul då känner du ju någon i kvarteret”, sa Marco.
Alex kände hur hjärtat rusade och pumpade upp blod i huvudet. Han blev säkert högröd och kanske började blodet rinna ur såret igen av trycket. Men varken Marco eller Mamma verkade notera något så kanske var det bara inbillning. Det var inte alls bra. Tänk om Marco började snacka med Felix pappa och fick veta att han inte alls skulle spela innebandy i sommar.
“Jaha, där ser man. Jag visste inte att Felix bodde där, jag känner ju inte honom särskilt bra även om vi spelar i samma lag”, sa Alex.
“Men ni har ju spelat tillsammans sedan ni var sju år. Han har väl en storebror som också spelade innebandy”, sa Mamma.
“Det är möjligt”, sa Alex.
“Så Felix ska följa med?” frågade Marco.
Alex tvekade. Han skulle kunna säga att Felix var den ende som hade tackat nej för att undvika risken för ett samtal mellan Marco och Göran. Han kunde se framför sig hur Marco glatt skulle avslöja allt för Felix pappa …
“Jag vet att han vill spela. Men han har väl inte gett hundra procent klartecken”, sa Alex.
“Jag kan ju prata med Göran …”
“Nej!” skrek Alex och både Mamma och Marco stirrade på honom. Han måste släta över det. Det här var illa. Om Marco pratade med Felix pappa skulle allt rasa samman.
Nästa avsnitt: A3. Spänd stämning