Alex Jonzon vaknade med ett leende på läpparna. Det var morgonen efter studenten. Efter tre år var han äntligen klar med gymnasiet och redo att ge sig ut i världen. Många av hans klasskamrater väntade nervöst på antagningsbesked från högskolan. Men inte Alex. Han var redo för sitt livs äventyr: Floorball World Tour.
Tillsammans med sina lagkamrater skulle han om några veckor resa iväg för att spela den första turneringen på den globala proffstouren i innebandy. De hade snackat om det under hela säsongen.
Men det fanns orosmoln. På studentfesten hade Theo berättat att hans pappa fixat ett sommarjobb som han inte kunde tacka nej till och att han därför ville vänta till hösten med att åka iväg.
Och Wilma, Isaks flickvän, hade blivit rasande när hon insåg att han tänkte åka iväg på en jorden-runt-resa utan henne. Alex tolkade det som att Isak ville hoppa av.
Därför hade Alex skickat ut ett meddelande i lagets gruppchat och bjudit in alla till ett möte. De måste veta hur många spelare som faktiskt ville följa med. De kunde klara sig med tolv spelare i värsta fall. Annars var de tvungna att värva fler. Han var inte orolig. Felix hade pratat om att hans storebror och dennes kompis kunde tänka sig att följa med. De hade spelat i FC Helsingborgs juniorlag för några år sedan.
Det var ganska exakt ett år sedan Gabriel hade kläckt idén när de återsamlades för att inleda sommarträningen inför deras sista år som juniorer. Alla utom Edvin och Sebastian som hade ytterligare ett år kvar som juniorer.
Gabriel hade berättat historien som de alla kände till. Alla som visste något om innebandy i hela världen hade hört berättelsen om hur ett gäng juniorer från den lilla klubben Tågaborg anmälde ett lag till Floorball World Tour. Tio år senare var Helsingborg Consuls världens bästa klubblag.
“Tänk om vi kan göra samma resa som Consuls? Det vore väl häftigt? Jag föreslår att vi börjar samla pengar och nästa sommar efter att vi alla tagit studenten så åker vi. Det blir tufft, men om vi lyckas kvala in till någon turnering är det enorma prispengar. Mycket mer än när Charlie Modin och de andra började”, sa Gabriel.
Alex hade älskat idén så fort han fått höra den. Alla unga spelare drömde om att bli innebandyproffs och få spela på Floorball World Tour. Han var inte ensam om det. Hela laget ville hänga med. På sommarträningen hade de röstat fram ett namn på laget: Helsingborg Kings.
Det var inte Alex favoritnamn, men det var ändå helt okej. Bättre än Devils eller Angels som var två andra förslag. Rebels fick Alex röst men Kings fick mer än hälften av rösterna. Theo hade fått sin storasyster att ordna en snygg logga till dem. Hon var tydligen grafisk formgivare på en reklambyrå.
Han tog upp mobilen och öppnade gruppchatten och läste. Isak hade redan bestämt sig och skrev att han tänkte vara kvar i Helsingborg över sommaren med sin flickvän men att han kanske kunde tänka sig att ansluta till Kings på touren längre fram och avslutade med orden: “Lycka till grabbar, ni fixar det här!”
Alex väste fram en svordom mellan tänderna. Han räknade svaren och kom fram till att nio spelare utöver Alex själv hade tackat ja till kvällens möte. Han taggade de sju som ännu inte svarat och frågade ifall de skulle komma.
När säsongen började i höstas hade de varit arton utespelare och två målvakter i truppen. Men redan före jul hade två killar lagt av. En av dem hade skyllt på ett helgjobb som gjorde att han inte kunde spela matcher på lördagar och söndagar och att det därför var meningslöst att träna.
Alex fnös för sig själv. Han hade ju också jobbat både helger och kvällar. Han hade fått pussla med schemat för att det skulle funka med träningar och matcher. Men det hade gått. Istället hade han försakat skolarbetet, även om han lovat sin mamma att så inte var fallet. Det hade kostat honom ett par sänkta betyg, men vad det spelade det egentligen för roll? Han skulle ju spela innebandy på heltid.
Det hade han i alla fall varit övertygad om fram tills för ett par veckor sedan när han fick onda aningar. Telefonen vibrerade igen och han slet åt sig den direkt.
“Fan!”, skrek han och var på väg att kasta telefonen i väggen men hejdade sig och drämde den istället i sängen. Han hade inte råd att laga skärmen igen.
Han hade fått ytterligare två svar. Negativa sådana. William och Hugo hade också bestämt sig för att tacka nej till Kings och Floorball World Tour. Hugos besked var ingen stor överraskning, han hade problem med ett knä och missat stora delar av säsongen. Men William, han tänkte tydligen prioritera fotbollen i Hittarps juniorlag. Idiot, tänkte Alex.
Han satte sig vid skrivbordet, rotade bland pappren och hittade ett papper med engelska glosor som hade en tom baksida. Sedan skrev han snabbt ner namnen på alla spelare i laget innan han strök över William, Hugo, Theo och Isak. Då återstod en trupp på fjorton man.
Ytterligare tre killar svarade att de skulle försöka dyka upp på kvällens möte. Alex kollade klockan på mobilen och han fick plötsligt bråttom. På vägen ut slet han åt sig en flaska Ramlösa mineralvatten och sprang sedan för att hinna med bussen ner till city. På vägen ner fick han ännu ett avhopp. Även det väntat, Edvin hade inte bara ett år kvar som junior utan även ett år kvar på gymnasiet.
“Sorry, mamma tvingar mig att gå klart skolan. Jag kommer om ett år”, skrev Edvin.
Alex var säker på att Sebastian skulle ge samma besked. Han räknade i huvudet och kom fram till att då var de bara tolv. Men kanske Felix kunde övertala sin bror och hans kompis? Sen fanns det säkert en handfull andra lovande juniorer i FC Helsingborg som inte hade tagit plats i A-laget.
Alex hade spelat några matcher med killarna som var ett år äldre än honom förra säsongen. Det var inte så att han kände dem direkt, men kanske de visste vem han var? I sista stund tryckte han på knappen och busschauffören bromsade in samtidigt som han skakade på huvudet. Bussdörren gled upp och Alex hoppade av på hållplats Sundstorget. Med raska steg gick han mot den stora stenbyggnaden, Dunkers kulturhus men vek av åt vänster och fortsatte ut på Kvickbron. Hundra meter framför honom gick tre killar i hans egen ålder som han kände igen. Han halvsprang tills han var ikapp dem.
“Tjena Alex”, sa Gabriel och dunkade honom lite lätt i ryggen.
“Då är det dags att förverkliga din idé”, sa Alex.
“Vi får väl se vad alla säger idag”, sa Gabriel och Alex fick genast en klump i magen. Om till och med Gabriel tvekade, hur skulle det då gå?
“Du tvekar väl inte?” frågade Alex och stannade framför Gabriel och tvingade honom att stanna. Gabriel såg honom i ögonen.
“Jag är med om alla andra också är det. Kom nu, så snackar vi med dem”, sa Gabriel och lade handen på Alex axel och vände på honom. De fortsatte gå samtidigt som tankarna snurrade i huvudet på Alex.
Alla var där när de kom fram. Stod i ett par klungor och snackade eller glodde ner i sina mobiler.
Gabriel var lagkapten och även om Alex kallat till mötet så var det han som tog kommandot. Som det brukade vara i omklädningsrummet. Gabriel var stjärnan i juniorlaget, han hade redan fått debutera i SSL för FC Helsingborg. Tre matcher stod han noterad för, även om den sammanlagda speltiden inte var mer än drygt tio minuter. Men han hade fått en assist till ett mål redan i sin debutmatch. Alex hade suttit på bänken i en match men inte spelat en enda minut.
“Okej, grabbar! Idag har vi egentligen bara en fråga att ta ställning till. Hur många är redo att anmäla Helsingborg Kings till kvalet vid nästa turnering på Floorball World Tour? Upp med en hand, alla som vill vara med”, ropade Gabriel.
Alex lyfte sin arm och tittade sedan runt på sina lagkamrater. Han tittade på Gabriel som genast höjde sin hand. Men sedan var det tomt. Alex såg på Felix som ju hade lovat fråga sin bror. Han tvekade lite men sedan sträckte även han upp armen.
“Kom igen nu, är det verkligen bara vi tre? För ett år sedan var ni ju med allihopa”, sa Gabriel.
Sedan kom undanflykterna en efter en. Det var sommarjobb och det var föräldrar som inte ville betala för resor. Någon hade hört att det kunde kosta över tiotusen euro, motsvarande hundratusen kronor, per person för en säsong ifall de inte lyckades kvala in till någon turnering. Och så var det några spelare som sökt in till högskola. Alex orkade inte lyssna. Det kokade inom honom.
“Det var ju trist. Vi måste vara minst elva eller tolv spelare, helst femton. Hur var det med din bror och hans kompis?” frågade Gabriel och vände sig mot Felix.
“Tyvärr har min bror precis fått ett nytt jobb och han kan inte ta ledigt. Så det blir inget med det”, sa Felix.
“Jag är ledsen, Alex. Det verkar inte som att vi får ihop ett lag. Vi kanske får vänta ett år, försöka hitta andra spelare? Eller så försöker vi komma med på Consuls try-out till hösten”, sa Gabriel.
“Vilka jävla svikare ni är. Jag har för fan jobbat varenda helg sista året för att spara ihop pengar till resan. Jag trodde vi var ett lag? Är det bara jag, Gabriel och Felix som vill spela på touren? Har ni redan gett upp alla drömmar?” skrek Alex.
“Lägg av, Alex. Du måste se realistiskt på det. Tror du verkligen att vi hade kunnat bli ett nytt Consuls? Vi åkte ut i gruppspelet på Gothia Cup och blev bara trea i serien. Det är väl bara Gabriel som kommer att få spela i SSL till hösten”, sa Benjamin.
“Hallå, jag är faktiskt inbjuden till sommarträningen nästa vecka”, sa Ludvig.
Alla vände sig om och stirrade på honom. Ludvig hade växt till sig de senaste två åren. Styrketränat och skaffat sig mer muskler. Han var inte lika bra som Gabriel, men fysiskt sett var han redo för innebandy på seniornivå.
“Har de erbjudit dig ett kontrakt, alltså ska du spela i SSL i höst?” frågade Gabriel.
“Ja, jag har skrivit på. Jag ska träna med dem, sen får vi se om jag tar plats i truppen eller om jag blir utlånad till Åstorp/Kvidinge eller någon annan klubb”, sa Ludvig.
“Grattis, då kanske vi ses nästa vecka. Jag har inte skrivit på några papper än, men jag ska träffa sportchefen och tränaren om några dagar”, sa Gabriel.
“Fan vad kul för er då. Så ni skiter i Kings då?” frågade Alex.
Han kände tårarna i ögonen och klumpen som brände i halsen. Han var på väg att få ett utbrott. Han fick behärska sig för att inte kasta sig över Gabriel eller Ludvig. Jävla svikare. På en nyårsfest hade både Gabriel och Ludvig lovat att de inte skulle låta sig övertalas att skriva på för FCH. De hade pratat om hur de ändå mest skulle få sitta på bänken och att det skulle bli så mycket roligare att resa jorden runt och spela på touren.
“Lugna dig nu, Alex. Har de inte pratat med dig än så gör de säkert det. Det är inte hela världen. Annars kan du väl spela med utvecklingslaget eller kolla med någon klubb i Allsvenskan eller division ett. Vi väntar ett år eller två, sparar pengar och sen drar vi ut på touren när den börjar i mars”, sa Gabriel.
“Det låter som en bra idé. Vi kan åka direkt när säsongen tar slut här i Sverige. Kanske när slutspelet är över i april”, sa Ludvig.
“Hur många vill hänga med om vi sticker i april nästa år istället för nu i sommar?” frågade Gabriel.
Fem spelare till räckte upp sina händer, några av dem med tillägget “kanske, om det funkar med skolan”. Alex skakade på huvudet.
“Det är lugnt, då har vi ju nio månader på oss att leta upp fler spelare. Och hitta en bra manager också”, sa Gabriel.
Men Alex trodde inte honom. Gabriel lät inte alls övertygande.
“Ni är så fulla av skit allihopa. Jag åker själv!” skrek Alex.
“Vänta Alex …” sa Gabriel och la handen på hans axel. Men Alex föste bort den och började gå. Han kände hur tårarna rann nerför kinderna.
“Låt honom gå. Han bara snackar. Hur skulle han klara sig ensam på touren, det är väl inget lag som vill ha en halvtaskig juniorspelare från Sverige”, sa Rasmus och några andra spelare skrattade.
Alex vände sig om. Stirrade på Rasmus och gick mot honom. Sedan knuffade han till lagkamraten i bröstet så att han vacklade baklänges och fångades upp av några andra i laget. Rasmus återfick balansen och tog ett steg fram och hans knytnäve dök upp och träffade Alex på kinden innan han hunnit undan. Flera spelare gick emellan.
“Hur gick det, Alex?” frågade Gabriel.
Alex svarade inte. Han lämnade de andra bakom sig och sprang tillbaka över bron. Han ville bara hem. Och sedan ville han bara bort från stan. Han skulle boka en resa till nästa turnering och hitta ett nytt lag att spela med. Det fanns hundratals lag på Floorball World Tour så det borde inte vara omöjligt. Han fick väl börja på botten och arbeta sig uppåt.
Rasmus kunde dra åt helvete. Alex kände på kinden, det hettade. Han tittade på fingrarna och såg lite blod. Letade fram en näsduk i jackfickan och la den mot kinden. Det var blod, men bara en rispa.
Han hoppades att inte mamma skulle lägga märke till det. Och framför allt hoppades han att hon inte skulle försöka hindra honom från att åka.
Nästa avsnitt: A2. Framtvingad flytt